Välkommen till mitt slott

Plötsligt ser jag en ljusstrimma i den täta skogen. Det är solen som pressar in sina strålar och säger - här, -hit ska du gå -här är jag! Mina bara fötter är ömma och jag känner hur torra barr har klibbat sig fast mellan mina tår. Armågarna är såriga efter alla granruskor som försökt hålla mig tillbaka. Jag har gått framåtlutad och med hela min kroppstyngd pressat mig igenom grenarna. Och nu ser jag solen. Måste dit, måste ut. Mina andetag är tunga och ytliga, mina axlar är uppdragna till öronen. Jag är spänd, min rygg värker. Jag känner värmen komma över min näsrygg och hur solen letar sig in i min iris. Den når inte in. Det blir bara rosa. Plötsligt ringer klockan och jag vaknar svettig och håret klibbat mot min kind. Solen letar sig igenom den glipa som alltid blir på gardinen och träffar mig rakt i ögat. Det var bara en dröm. Jag känner att jag behöver syre och drar några djupa andetag, hade nog inte andats, jag lägger mig på rygg och sträcker upp mina armar och drar ytterligare några djupa andetag ända ner ifrån magen. Nu kändes det bättre. Det var bara en dröm. Jag ligger kvar en stund och funderar på drömmen. Den var otroligt tydlig och verklig nästan som jag fortfarande hade ont i fötterna. Hade jag gått barfota? Märkligt, i en granskog? Hm. Jag kliver upp och morgonen är som vanligt, min man som är lite mer morgonpigg skramlar lätt i köket. Jag bäddar sängen och fixar mig iordning och vi äter en gemensam frukost. Vi beger oss till våra respektive arbeten tillsammans på cykel och jag får den fina kärleksfulla pussen av honom vid korsningen innan jag viker av till mitt kontor.

När kvällen kommer är jag åter igen i min ateljé och betraktar den tavlan jag håller på att avsluta så dyker drömmen upp igen. Undrar vad den betydde. den var så tung och jobbig på något vis. Jag känner lätthet, lycka, mod och enorm tillfredställelse. Jag känner nyfikenhet, som om jag har klivit in i ett stort ljust slott, där första rummet var länge sen jag gick ut ur och är
kanske inne i det tionde rummet. Varje rum är ljust och har massa intryck som
låter mig få känna, klura, fundera och lösa massa utmaningar. När jag är tillfreds och klar med detta rum öppnar jag nästa dörr och går förväntansfull in till nästa. Min nyfikenhet är obeskrivbar just i detta ögonblick.

Plötsligt så står allt solklart framför mig. Jag har levt i en tät granskog där jag kämpat i enorm motvind, barfota och det har gjort ont och det har rivit och det har varit ett stort motstånd. Jag var inte olycklig men jag var heller inte lycklig. Jag trodde jag var lycklig, granar luktar ju gott :)  Men det var så mycket kämpa. Jag hade svårt att andas och ont i min kropp. Den tiden är lämnad. Jag har hittat hur jag ska leva och vad jag mår bäst av.

Mitt liv och min konst är som i mitt stora ljusa slott. Jag älskar att öppna nya dörrar, testa och experimentera, komma fram till nya lösningar, söka nya möjligheter. Jag har börjat titta tillbaka på min konst. Det är lätt när
man tycker man kommit vidare och utvecklats att på något vis radera det gamla. Men inser att det gamla är min historia. Det är där jag började. Det är det som gjort att jag är där jag är idag. Jag plockade fram mina äldre tavlor
och betraktar dem och funderar vad jag lärde mig av dem och så har jag tittat
på varje enskild tavla och ser hur jag utvecklats och vilken väg jag tog. Så
intressant och spännande.

Precis så är det med livet. Det är bra att stanna upp och tänka vad man gjort i livet. Oftast vill man minnas det bra och gör om samma saker igen. Vi vill ju återuppleva det där "bra" Men de gånger jag inte var så nöjd, då jag kände mig lite misslyckad. Eller gjorde något katastrofalt dåligt. himla bra att titta tillbaka på det och ställa sig frågan vad lärde jag mig av det?

Så just då den här kvällen kom jag på att jag ska ha en utställning i min konstnärsresa. Men jag vet inte när och jag vet inte var men jag vet att den kommer att ske. Då ska jag dela med mig av min utvecklingsresa.

Så välkommen till mitt slott. Jag har många rum kvar att utforska.