Jag sparar på mina verbala ord och börjar blogga

Här kommer mitt allra första blogginlägg någonsin och har
ingen aning om vad den ska handla om. Men impulsiv och rätt oplanerad så kör jag på. Låter orden bara komma. För ord är jag bra på och prata. Min man säger att alla föds med ett visst antal ord och man ska inte slösa på dem. Och i nästa stund säger han "du Pia måste ha fötts med flera miljarder ord MER än resten av befolkningen." Så om jag skriver alla mina ord istället kanske jag inte slösar på dem verbalt. Om det nu stämmer det han säger dvs.

Men nu är semestern slut och det normala infinner sig nästan. Och vilken sommar vi haft! Om det är något man kan klaga på ja då är det att alla fläktar var slut i affärerna och brända fula gräsmattor.

Men upp till 28 grader i vattnet sol varje dag det är inte
ofta man haft det så. Slog nog rekord i badtimmar i vuxen ålder.

Så mycket påfyllnad av D-vitamin. Hann tänkta det här ska väl för sjutton hålla alla friska till hösten. Själv var jag inte orolig då jag faktiskt inte minns när jag sist var sjuk. Men hur börja jag min första tid på arbetet? SJUK!!!

Tror helt enkelt det blev för mycket fläktar och AC så nu sitter jag här med bihålor som är totalt igenmulade och öron som susa. Känns som jag pratar i en tunna.

Är i full gång att planera min allra första vernissage. Det är med skräckblandad förtjusning.

Har drygt en månad på mig. Och som jag skrev tidigare jag är
inte den bästa på planera och vara strukturerad men det här känner jag att jag måste nog försöka mig på de egenskaperna nu. Att planera och strukturera alltså.

Började bra skapade lite visitkort och flyers som jag tänkte lägga på plats och jag är ju som sagt inte bara mångordig och oplanerad. För jag har YTTERLIGARE en brist jag är dyslektisk. Så när mina första 200 flyers kom så var det så klart en felstavning i dem. Så det vara bara att bita i det sura äpplet och göra om och göra rätt. Det är jag ganksa bra på. Att göra om och då brukar det bli rätt i alla fall nästan varje gång.

Så nu ligger de nya här klara och redo att få fingras på av förhoppningsvis besökare som kommer.

Eller tänk om ingen kommer!!

Att lägga ut mina tavlor på sociala medier kom lite smygande och försiktigt. Skapade en liten sluten grupp på Facebook till en början där
jag själv kunde välja ut snälla personer som inte säger dumma saker eller som åtminstone håller tyst om de inte gillar det de ser. Men insåg ganska fort att så här kan jag ju inte hålla på. Det är inget utvecklande i det. Kritik eller konstruktiv kritik måste jag lära mig ta. Då kom mitt Intstagramkonto till #piasjagermankonst och det vågade jag släppa offentligt. Och oj vad mycket positiv feedback och oj vilket självförtroende. Lite för bra kanske ett tag.

La gladeligen ut både det ena och det andra och bara sög i mig massa likes.. tills en dag både min man och mina barn säger. Den där tavlan
var inte så bra eller den där bilden var väldigt dålig. Jag började titta på
mina inlägg och började se med helt andra ögon. Men herregud vad har jag lagt ut! Och hur kan de gilla den här tavlan. Inser att många likes är bara klickande ibland av misstag och säkert många gånger för att vara snäll. Inser att det inte är likes som ska göra att jag vill måla. Och mina motiv kommer ju inte av alla likes. Utan de lixom bara kommer. Och ibland kommer riktigt fula tavlor fram. Så fula att det nästan blir komik. Och jag behöver ju inte lägga ut det!! För de blir alltid övermålade lite senare när jag tittat riktigt länge på dem och nästan mår illa av hur fula de är.

Men jag inser för att få många följare måste man ha lite
konstanta inlägg så nu har jag dämpat mig och ska försöka avvänja mig med likes som säkert många är jätte äkta men många är helt obetydliga.

Det är verkligen en låtsasvärld sociala medier och jag har
åkt på det lika mycket som många andra. Men det är också ett fantastiskt
marknadsföringsverktyg som man inte ska förringar. Jag är så tacksam för alla som faktistk hittat "sin" tavla och köpt en tavla av mig. Då är jag ju inte helt fel ute i alla fall. Tack alla ni! Jag är både stolt och så glad att ni ville ha  just mina tavlor.

Men nu står jag i alla fall här och tittar på alla mina
tavlor. Det står precis överallt i vårt hus. Försöker hitta och bestämma vilka
som ska få följa med på detta äventyr. Ibland blir jag tveksam och osäker "ska jag ställa ut, vem vill se mina tavlor?

Men så påminner jag mig om en föreläsning jag nyligen lyssna
på som just handlade om konstnärskap och utställning. Då sa hon -har du tavlor precis överallt hemma, på väggar, bakom soffan, lite överallt i ditt hem? Ja då är det dags att ställa ut. För vad ska du annars göra med all din konst? Och precis så är det. Jag har tavlor precis överallt så det är helt enkelt dags. Det är jag skyldig alla dessa tavlor. Och min make som snubblar på tavlor och tycker det står i vägen överallt.

Nu ska jag gå och snyta mig igen

Hej då

Ps. se det här gick ju bra. Skrev allt på mindre än 10 minuter.
Nu har jag nog sparat massa verbala ord.