Så bra jag har det!

Ibland gör livet en lite kullerbytta. Just nu gör det en frivolt

Sitter på Karolinska sjukhus  i kafeterina och och har ca fyra timmar att slå ihjäl, tagit en kopp kaffe och smörgås och kunde motstå chokladbolen som såg väldigt god ut. Försöker bara vara och tittar på människor. Inte helt uppmuntrande, men ganksa intressant om man bara tar sig tid och se lite förbi.

Människor passerar i en strid ström.  Äldre med stappliga ben vissa med käpp, rullator eller rullstol. Många av dem går nog dagligen fram och tillbaka. De verkar veta vart de är på väg. Kanske vakar över sin käresta som är i slutet av sitt liv, eller går på kontroller med egen sjukdom.  Några yngre som alla har en sak gemensamt, de bär på karta och ser lite vilsna ut. De är alltså inte här ofta, kanske första gången.  En asiatiskt kvinna går förbi mig med munskydd! Påminner mig om alla bilder från Japan där många bär munskydd. Undrar vad hon skyddar sig från? Och är asiater känsligare än oss för sjukdomar? Vad händer om hon tar av sig det? Blir hon genast förkyld då? Ett par sitter några bord bort och ser sorgsna ut. Kanske det har någon mycket svårt sjuk här i huset.

En kvinna sitter med sin vän och tar en kopp kaffe. Hon bär sjal och jag ser att hon inte har något hår. Förmodligen behandlas hon för cancer. Utan hår assosierar jag automatiskt med cancer.  Hon ser lugn ut. De har nog sagt allt som man kanske inte säger annars. Cancer är så oförutsägbart. Man vet ju aldrig vad som händer. Kommer jag överleva eller kommer jag dö. Ser på dem att de pratat och de ser så båda väldigt harmoniska och trygga ut med varandras sällskap. Hoppas hon överlever det här. Plötsligt får vänninan ett pling i sin telefon och börjar läsa högt till sin vän. Jag lyssnar inte utan har fokus på min dator just då. Har ju inte med det att göra. Men så höjer hon rösten någt med en ganksa hårt och klar röst läser hon. -Klart hon blir straffad hon lever ju med en gift man!!!. Jag hajar så klart till var ju så tydligt. Kvinnan med sjalen ser fortfarande lugn och helt oberörd ut och bara lyssnar. Jag lyssnar inte mer och känner mig lite skamsen att jag hörde det där. Chokladbollen swishar förbi min näthinna 

Kvinnorna går och en man i 40-årsåldern slår sig ner pratande i sin mobil. Han passar inte alls in här med de anrda. Han ser pigg och affärsmässig ut på någt vis. Han har kanske bara varit här på en kort visit. Någon rutinkontroll eller något. Han pratar ivrigt i sin telefon och man kan på tonfallet höra att det är jobbprat. Han reser sig upp och går vidare fortfarande pratandes i telefonen. Behöve väl bara sätta sig när det var någt extra viktigt som skulle disskuteras. Så funkar jag själv. När jag ska koncentrera mig extra mycket måste jag sitta ner. Kan inte gå och prata samtidigt. 

Känner mig så oerhört tacksam. Har så mycket glädje i mitt liv. Mina fina barn, min man som är fantastisk, mitt arbete som jag trivs så bra på, och min konst. Jag har det så bra.  En anhörig har precis lämnat jordelivet men hon blev hela 93 år. Tänk vilka gener jag kanske har ärvt. Samtidigt sitter jag här nu och väntar på mitt enga vuxna barn som ska lappas ihop efter en olycka. Och det är så skönt det är ju något som går att laga. Det är inte en svår sjukdom. Ändå kommer tårarna och jag glider lite längre ner bakom bordet och låter dem falla för sig själva. Det gör inte ont, jag är inte jätte ledsen men känslorna måste väl bara ut. Och egentligen är det ju ok att gråta lite här på sjukhuset. Alla gråter en liten skvätt lite här och där. Säkert sitter någon annan i min omgivning och undrar lika mycket som jag. ”Vad har hänt henne” Skulle vilja ropa ut allt är lugnt det är som det ska vara. En gammal har lämna och en ung lappas just nu ihop. Allt är ok, allt är som det är just nu och det är lungt. Det finns så många fler som har det så mycket värre. Jag behöver bara lätta lite på trycket och låta tårarna rinna, i morgon är en ny dag och jag kommer som vanligt skratta mycket. Nu ska jag köpa mig en chokladboll