När en tavla stretar emot.

Var länge sen jag skrev nu och det beror på många orsaker. Haft lite praktiska bestyr som kan komma in i livet när något plötsligt händer. I mitt fall en bortgång i familjen (Inte en nära anhörig men en person som
funnits länge i mitt liv men framförallt varit nära en familjemedlem) Det har varit en hel del praktiska saker som måste fixas men nu är det klart och vi kan gå vidare i livet. Men också minnas och tänka på de stunder vi fått glädjas tillsammans och skratta och fått historier berättade till oss. Minnen som alltid kommer finnans kvar i våra liv.

Jag kom in i ett riktigt bra målarflow. Kommunikationen mellan mig och mina verk har varit smärtfri och tavla efter tavla har tagit form och blivit klara. Och som jag brukar i detta flow tar jag fram gamla förlegade tavlor som är trötta och gjort sitt och målar över. Har en stor tavla som är en av de första jag målade som jag känner att den verkligen har gjort sitt. Tittat på den många gånger då den hängde i vårt vardagsrum. Plockade ner de, men hamnade då bara lutad mot väggen på golvet, som senare hamnade på tvären på golvet. (Säkert pga att en dammsugare behövde få komma fram eller liknande)
Då var den helt klar. Målar över den och känner fortfarande flowet och i samma takt som jag täcker motivet med ny färg tar jag farväl av det. Men när den var täckt tar det slut!

Det tystnar, tavlan tystnar. Och det är tomt. Totalt tomt. Jag har arbetat med den under ett par veckor och bakgrunden förändras vid varje ingrepp men ingenting kommer. Känner mig helt fast. Testar mig fram med lite nya material och tekniker. Det brukar hjälpa men nej. Jag byter miljö. Plockar ihop mina pinaler och beger mig till ateljén då släpper det alltid. Nopp... det resulterade bara i ytterligare två nya lager intetsägande färg. Då slår mig tanken att den kanske inte ville bli övermålad. Den var kanske inte klar. Det kanske känner sig bortval och gör helt enkelt motstånd. Det är kanske därför den är tyst!

Ja så här fungerar min process i skapandet. Jag planerar inte, jag vet inte vart jag är på väg i mitt målande. Utan det är tavlan som leder mig varje gång. Att hamna där jag är nu då gäller det bara att ha tillit och tålamod. Ända nackdelen är att det går åt väldigt mycket färg. Det blir en tavla med många lager. Men det är som med livet. När det går emot och vi har motgångar då kantas livet av många nivåer eller lager. Många historier. När livet går lätt går det lite fortare och saker går mer obemärkt förbi. Jag har nu tillit och jag vet att just denna tavla som jag kämpar så hårt med och som just nu är den värsta fultavlan jag sett. Den kommer bli en svan. Den kommer vakna och den kommer börja tala till mig. Och då blir vi vänner. Vi har bara en liten snårig början i vår relation.  I kväll ska jag ställa upp henne (jag tror den är en hon)
och stilla mitt sinne och tålamod. Titta på henen och känna på henne och
framförallt lyssna på henne. Kanske blir vi vänner redan i kväll. Eller så behöver vi mer tid helt enkelt bara.

Detta skrev jag i fredgas eftermiddag.

Kvällen gick och dagen efter gick. Jag väntade och tillät mig lyssna på tavlan. Och idag är vi bästa vänner och hon är klar. Hon står här i sin fulla prakt som en vacker svan på stafliet i mitt kök. Och hon har en helt ny lyster och helt nytt språk och hon bara vill ropa ut. Här är jag!! I bilderna ovan ser ni första vacklande stegen i processen och en liten del av slutresultatet. Hon ska få pryda väggen på utställningen i Vaxholm i sommar. Så mycket tycker vi om varandra nu :)