Mina små bebisar.

Nu är det bara två veckor kvar och i lördags satte jag in en riktigt speed på att färdigställa tavlor och göra dem utställningsklara. Av någon anledning gick det av bara farten. Jag tänkte inte ens på vilka tavlor jag ska ställa ut, utan plockade bara fram ett helt gäng utan att tänka efter. Jag färdigställde och fixade och vips hade jag hela utställningen klart för mig.
Tänk så det kan bli. Trodde jag skulle vela och välja och ta bort och välja om. Men nä allt flöt utan en enda fundering. Nu ska jag inte tänka mer. Det blir som det blir. Kanske kommer någon sakna en tavla och en annan undra men vad gör den där tavlan HÄR! Men det är något jag får ta. Mina muggar är klara, kuddar är klara. (Smakprover) tänkte att alla som köper en tavla ska få en kaffemugg av mig som gåva. Mutor är bra ;)

Kom och köp och få en mugg. Tänk att ha en egen liten
konstmugg på jobbet!

Jag har ramat in alla mina små tavlor. Dom är som mina små bebisar. Jag brukar hålla mig till större format när jag målar men nu har jag
haft en period där jag målat många mindre tavlor. Har varit otroligt roligt och givande och jag känner att jag fått fram väldigt många utryck. Jag har en förkärlek till människor och känslor. Kanske är det för att jag själv är en
riktigt känslomänniska. Det är mycket bergodalbana i min skalle,  lika lätt som jag har till skratt så kan jag fälla en och annan tår. Jag är också en riktig förlåt-människa. Om någon går på mig på stan, ja vem tror ni säger förlåt? Jag! Vet inte riktigt vart det kommer ifrån ungefär förlåt att jag råkade stå just här när du kommer gående eller förlåt att jag finns!?

Min man har kommenterat det en hel del och gjort mig lite
medveten om just den lilla saken. Att jag inte alls behöver säga förlåt om
någon rufflig typ springer rakt in i mig och jag får en vass armbåge i
mellangärdet. Så jag har faktiskt blivit lite bättre på att stirra lite stint i ögonen och invänta ett förlåt till mig ;)

Människor i rörelse är härligt jag kan sitta på ett café och glo på människor i timmar. Funderar då på vad den och den gör vad det arbetar med, vilken typ av människa han eller hon är. Vad dom tänker osv. Otroligt rogivande och faktum är att jag tror faktiskt det lär mig något också. Man ser otroligt tydligt när någon är stressad, förälskad eller bär sorg. Eller tex när någon kostymkläddperson med viktig väska kommer och det kan bara lysa i pannan "Hoppas ingen märker att jag är en fejk" Och då vill jag med detta säga INGEN är en fejk. Vi alla är där vi ska vara just nu och så är det med den saken. Känslor syns verkligen på oss även om vi tror vi kan dölja dem.

Vi är rätt dåligt på att prata med varandra i Sverige, ja det är tom vårt signum. Vi är anonyma och står tysta för oss själva och tittar sällan andra människor i ögonen. Vi står oftast med en mobil i handen. Gör även jag! När jag reste en del i USA så tycker jag att en av de bästa var den sociala biten. Stod jag i en kö för att tex köpa en kopp kaffe börja någon bredvid mig alltid prata med mig. Fråga hur det var med mig, jag svara artigt bra och då hörde de så klart att jag inte var amerikan. Då kom nyfikenheten och de fråga vart jag kom ifrån och fråga massor om Sverige. Amerikaner är nyfikna, jag hör ofta att de är ytliga osv osv. Men vem bryr sig om det jag tänkte inte bjuda hem varenda en till mitt vardagsrum.  Men jag minns att jag blev glad och fick mycket energi av det. Möte med andra människor och att bli sedd gör oss glada. Ganska enkel ekvation. Vi utsöndrar något positivt när vi får kontakt på något vis till en annan människa. Vi har otroligt mycket psykisk ohälsa i det här landet och kanske är det så att vi ska börja se oss omkring. Säga hej när vi bara möter en person på stan oavsett om vi inte känner den. Min vän i USA hade en syster som bodde i norra USA där hade de betydligt
mer problem med depressioner osv. Vi drog en egen liten slutsats utan att ha belägg för det att mörkret spelar in. Jag kan själv känna att jag blir lite mer låg när det är mörkare årstider.

Hur som haver sen jag haft dessa erfarenheter har jag blivit mer
öppen. Jag tittar på folk i ögonen på olika platser och faktum är att människor börjat prata med mig och jag med dem. Jag har många härligt storrys som jag fått ta emot. En gång stod jag på en perong och jag hade missat tåget och var lite stressad. Men kände att jag får nog lugna ner mig nu. Ställde mig lugnt och börja se mig om. Jag log lite mot kvinnan bredvid för hon hade nog sett att jag var stressad och irriterad. Lite som att visa nu är det lugnt. Nu har jag kontroll över min situation. På tåget satte hon sig vid mig och började berätta en riktigt livshistoria. Hur hon hade ärvt en stuga i Tällberg hur jobbigt det var för henne att hålla den i gott skick. Om ni har varit i Tällberg så vet ni vad jag pratar om. Det är en fantastiks ort med fantastiska små söta pittoreska hus vid Siljan. En riktig lite dröm by. Men när jag hörde hennes historia kan jag förstå vilka krav som ställs på alla som bor där. Det är en turistby och alla vill visa upp den från sin bästa sida. Vilket de också gör med bravur.

En annan gång gick jag på lunch ensam och hamna vid en dam i
kön. Jag sa hej och vi småprata lite om maten som serverades. Vad vi skulle välja osv. När jag fått min mat erbjöd hon sig att en plats vid hennes bord. Hon var också ensam. Och det visade sig att hon var pensionär och gick alltid dit en gång i veckan för att komma ut bland folk. Och jisses vilka underbara historier jag fick av henne.

Min man tror han är osocial och tycker det är skönt att rå sig själv. Men ack vad han bedrar sig. Han är den mesta sociala människan jag känner och om någon drar till sig folk när vi är på stan eller reser så är det han. Och vi har så många underbara minnen med möten av allehanda olika människor. Och vi har fått så många historier berättade för oss.

Så gott folk låt oss se varandra, säg hej på stan, sätt dig
vid någon på tåget eller bussen och säg hej. Börja småprata lite med din omgivnign så kommer ni bli så berikade.