Berikande möten på utställningen

Så var nu utställningen i Vaxholm över. Vilken vecka och vilka möten. Att både få träffa alla vänner och bekanta som dök upp. Många överraskade mig väldigt mycket och jag blir oerhört glad och tacksam. Jag gillar just mötet med andra männniskor och det var det några som gjorde ett extra avtryck. En dag dök en synskadad pojke upp. Oerhört intelligent och hade ett språk som imponerade på mig. Tror han var runt 10 år. Glömde tyvärr att fråga om hans ålder för hela hans uppenbarlese gjorde mig lite hänförd att jag glömde bort den lilla detaljen. Han kom in med sin anhörige och gick runt och ”tittade” på konsten. Titta genom att hans medföljare förklarade vad det var för något på tavlorna. Han kom fram och börja prata med mig. Känner du till Taktil konst? Och  jag svara nej det har jag inte hört talats om, vad är det för något? Och han förklarar att man målar med mycket struktur så att vi synskadade kan uppleva konsten. Mitt hjärta värmdes enorm och jag tog hans hand och sa kom då ska jag visa dig det. Vi gick in i det rum jag hade min konst och jag lät han känna på alla mina tavlor med struktur. För jag själv älskar ju också struktur. Vilket möte och vilket avtryck den pojken gav mig. Min konst fick en helt ny dimension och jag inser nu att jag målar inte bara för alla som kan se. Även de som är synskadade kan njuta av den.

 En anna dag kliver två män in och den ena har en stor tavla med guldram i sin hand.  De liksom rusar igenom rumen lite yvigt och tittar och pratar och kommenterar tavlorna. De pratar fort och mycket. De stannar upp vid en av mina tavlor som sitter utanför mitt rum och pratar om den och börjar läsa vem som målat den. De försöker uttalat mitt efternamn högt (som inte är så svårt) så jag fyller i lite bakom deras rygg vad jag heter. Den ena mannen avviker och den andre med tavlan fortsätter in i mitt rum och säger då måste jag se resten av dina tavlor. Själv blir jag ju så klart väldigt nyfiken på honom och hans tavla. Den var färgrik lite åt det grälla hållet och kunde föreställa lite vad som hellst. Men det jag såg var en häst i och möligvis en man på andra halvan lite avskilt. Det var rött och gult och blått och brunt och möjligen svart. Vi började språka. Han var musiker och berättade att tavlan var ett verk av hans far men som gick bort 1979. Hellmutt Mantel. Han berättar att tavlan suttit hos honom och nu ska de fira hans bror som fyller 60 och mannen tycket det var dax att brorsan skulle få tavlan. Han uppskattade mina tavlor (kändes det som) För han titta mycket och diskuterade min tekning osv Jag säger så där i förbifarten att hans fars tavla påminner lite om Per Sonnerud,s konst, Känner du till han. Till svar får jag skojar du jag är god vän med han 😊 Jag berättar att vi brukar åka till ett hotel i Hudiksvall (Strandpiren) där han har lite utställning med sina verk och att jag allitid då brukar bläddra och läsa i hans bok. Han lovade att häls till denna Sonnerud 😊 vore ju skoj om hälsningen gick fram. Sen tog han mitt kort och gav mig uppgifteran om deras hemsida för framtida utställning med hans fars verk. Var ett riktigt roligt möte.
Så utställning är inte bara att visa upp sina tavlor det är verkligen spännande möten med olika människor och det berikar orerhöt mycket

Tack för denna vecka alla ni som kom och berikade mitt liv med er närvaro.